Shetlandsponnyn härstammar från Shetlandsöarna, vilka ligger vid gränsen mellan Atlantiska Oceanen och Nordsjön. Öarna är klippiga med en splittrad och brant stupande kustlinje. Strändernas sjögräs och tång nyttjas dels som gödningsmedel för de magra åkrarna, dels utgör de vintertid ofta det enda fodret för de frigående ponnyerna. Det backiga inlandet ligger 40-100 m över havet och täcks av ett knappt metertjockt jord- och mosskikt på denna karga vegetation finns ett fåtal knappt meterhöga träd.
Under inflytande av Golfströmmen och det Nordliga läget är klimatet rått, fuktigt och blåsigt. Det finns praktiskt taget inte en enda regn- och stormfri dag på hela året. Om ursprunget till denna förhistoriska ras vet man inget med säkerhet, tecken finns som talar för att shetlandsponnyn funnits på Shetlandsöarna i mer än 2000 år. Vikingarna påträffade dem i stora hjordar vid sina invaderingar. På medeltiden fick man genom resenärer höra talas om dvärghästarna som levde på Shetlandsöarna. Dessa var då kända under namnet "Shelties", vilken benämning de behöll fram till slutet av 1800-talet.
Någon betydelse utanför ögruppen hade ponnyerna nästan inte. Först under mitten av 1800-talet följde en betydande spridning till Skottland och England, där de på grund av sin litenhet blev eftersökta som dragdjur i bly-och kolgruvorna.
Fram till 1800-talet var shetlandsrasen fri från inblandning av främmande blod. 1850 skapades på halvön Sumburgh på södra Mainland den s k Sumburgh-stammen genom inkorsningar med hingstar av norsk fjurdhästras. Omkring 1855 importerades dels en mustanghingst, dels en arabisk fullblodshingst till ön Fetlar. Den Fetlar-
stam som bildades av deras avkommor kännetecknas av en särskild elegans, påfallande blev också dessas mindre och sirliga huvuden. De tvåfärgade skäckarna, anses leda tillbaka till mustanghingsten och till de islandshästhingstar som också vid denna tid infördes.
I detta skede av storexport och inkorsningar, som sånär höll på att utrota den ursprungliga kallblodstypiska shetlandsponnyn, upprättade Markisen av Londonderry år 1873 planmässig avel i stuteriform på öarna Bressay och Noss. Ponnyer av denna rastyp bildade grunden till talrika avelsuppfödningar också utanför
Shetlandsöarna, framförallt i England och Skottland men också i andra europeiska länder och i USA.
Beträffande de anatomiska och psykologiska egenskaperna står shetlandsponnyn mycket nära kallblodet. De personifierar starkt en typ som säskilt utmärks genom en djup och bred bål, stark revbensvälning, utpräglad tendens till kluvet kors och en i sin helhet sluten kroppsbyggnad. Det ligger därför nära till hands att förbinda rasens ursprung med kallblodets.
Man kan idag väsentligen indela shetlandsrasen i två typer. Dels den ursprungliga kallblodstypiska, dels den ädlare och lättare, ofta med konkav noslinje, som sannolikt härstammar från individer av Fetlar-stammen. Många gånger är emellertid båda typerna företrädda hos samma ponny. Shetlandsponnyn är verkligen en liten ponny hos vilken en likartad harmonisk förminskning av alla kroppsdelarna har inträtt och vars ministorlek ligger vid en mankhöjd på ca 70 cm medan den genomsnittliga höjden är ungefär 100 cm. Det är mycket troligt att ett urval av små men motståndskraftiga och konstitutionshårda hästar har ägt rum på grund av ytterst ogynnsamma klimat-och jordförhållanden.
Denna urvalsprocess har säkert börjat redan före och under den ponnyvandring söderifrån till Shetlandsöarna som följde under istiden. En särskild bekräftelse på detta är en av teckningarna i den först under andra världkriget upptäckta grottan vid Lascaux i Sydfrankrike. Den visar två stora hästar av Przewalskij-typ, och en dvärghäst som uppvisar en slående likhet med den idag levande shetlandsponnyn.
(Historiken är fritt återgiven från boken Shetland skriven av Torsten Jeppsson)